Selvbiografisk roman
Romanen tager udgangspunkt i mine forældres dramatiske skilsmisse og hvordan den har påvirket mig og mine livsvalg. Jeg har valgt at inddrage centrale episoder af mit liv, som også kan være enten blot underholdende for læseren eller som giver et billede af en tid, eksempelvis 68-oprøret og 70’erne. Jeg har valgt romanformen, da den giver en større frihed og gør det lettere at krydre beretningen med fiktive elementer. Det meste af historien baserer sig dog på virkeligheden, som jeg har oplevet den. Jeg har valgt at give nulevende personer fiktive navne, mens de afdøde får lov til at beholde deres rigtige navne.
Anmeldelser:
Uddrag fra DBC’s lektørudtalelse:
«Den lille velskrevne erindringsroman viser omkostningerne ved at udleve sine egne livsdrømme, både for forældrene og datteren. For Vivecas vedkommende er tiden og den danske kultur med hende, men balancen mellem familie og karriere er stadig svær at finde og kræver styrke og mod. Herudover bidrager den til øget forståelse med sit indvandrerblik på Danmark.»
http://bogsyn.dk/index.php/litteratur/1795-mor-ordner-taender-far-er-pa-rjese.html
https://bøger.org/mor-ordner-taender-far-er-paa-rejse-af-viveca-tallgren-let-og-humoristisk-roman/
Respons fra Nina Kihlman, Borgå, Finland:
Nu har jag läst din bok med stor behållning.Det var en lätt uppskakande beskrivning av en barndom och en pregnant skildring av ett tillknäppt finlandssvenskt femtiotal och de åtföljande motstridiga tiotalen där det inte var helt lätt att orientera sig. Det var mycket jag kände igen; min mor fick till exempel också uppleva, som du, att man inte får skrika när man föder eftersom det stör de andra föderskorna. Ett ganska bisarrt och säkerligen mycket finskt förhållningssätt till något så grundläggande existentiellt och smärtsamt som födandet. Också min mor var fruktansvärt rädd för vad andra tänkte – en hopplös och fullständigt onödig ängslan eftersom vi ju aldrig kan veta vad som rör sig i någon annans huvud, men ett effektivt sätt att hindra både sig själv och sin omgivning (barn), från att våga leva och vara som man själv vill.
Du har en förmåga att återge dina upplevelser så att jag som läsare nästan upplevde att jag satt på en biograf och tittade på en film, i en ganska mörk tonart. Det är egentligen först när du skildrar din resa till Mexico som vuxen som det blir ljust och färgsprakande. Det måste ha varit ett par fina veckor du fick med din far och jag tyckte speciellt mycket om att “se” er på “gitanerian”, omgivna av den intensiva flamencomusiken och stämningen som bara “gitanerias” kan skapa. Min far älskade också sådana ställen, men tyvärr kom vi aldrig att besöka något av dem tillsammans.
Jag kan bara ana hur det måste ha känts för dig att som barn förlora din far på det där viset. Jag upphör inte att förundras över hur lätt vi människor ibland har för att överge våra barn – det övergår mitt förstånd. (Samtidigt vet jag ju inte hur jag själv hade handlat som mor!)
Och det värsta är ju tystnaden omkring det skedda, att inte få prata om det. Du skildrar det så fint, så att man känner smärtan utan att du egentligen behöver beskriva den. Barn är ju fantastiskt skickliga på att finna pragmatiska utvägar på olösliga problem.
Jag gillar ditt sätt att beskriva dina upplevelser i korta intensiva sekvenser. Det är kanske därför jag upplever texten så filmatisk. Och så din ärlighet, du väjer inte för de mörka sidorna i dig själv. Det är modigt.
Din beskrivning av ditt första möte med señor Torné är ju både förskräcklig och dråplig och så förbryllande ur ett barns perspektiv, det både hemlighetsfulla och hotfulla med honom blir påtagligt.
Jag upptäcker en del beröringspunkter mellan det du beskriver och min egen uppväxt. Men det paradoxala är, tycker jag, att traumat för dig blev dina föräldrars skilsmässa, medan traumat för mig blev föräldrarnas tidvis demoniska äktenskap som jag tvingades växa upp i.
Och slutsatsen: att vi som vuxna alltid är ansvariga för våra egna liv. Våra möjligheter att skapa något bättre handlar inte om att fördöma dem som gett oss livet utan handlar om att lära oss att se mönstren (i den ändlösa kedjan av liv som föregår våra) och våga ändra på det som inte känns hälsosamt och fruktbart. Ingen lätt uppgift, men möjlig, vill jag hävda trots allt.
Det är ett intressant fenomen, förresten, när man läser på ett annat språk som ändå är så nära besläktat med svenskan som danskan ju är, att man upplever sig förstå allt man läser, men trots det uppstår liksom en tunn hinna mellan en själv och texten, så att det finstilta, nyanserna, går en förbi.
————————————————————–
Bogen udkom i maj 2020 på forlaget Attika.
Bogen koster 180 kr og kan købes via Attikas hjemmeside: www.attika.dk eller via forfatteren: vivecatallgren[at]gmail.com
